Göran Almlöf var sällan siste man på bollen när anfallen avslutades. Han kom inte ofta med i målprotokollet. Än mer sällan blev han rubrikernas man i tidningsreferaten, eller figurerade på några dramatiska bilder.
Men överallt annars fanns han mest hela tiden, ställde till förtret för motståndarnas speluppbyggnad, skar av passningsvägar, bröt bollbanor och gjorde i största allmänhet livet surt för motståndarna, vann boll, och skickade fram mackor till lagkompisarna.
Detta oavbrutet i hela 22 år. Tjugo-två år. Under den tiden fattades han sällan eller aldrig i laguppställningen. Cirka 750 matcher i A-laget blev det under de dryga två decennierna. Med det är Göran överlägset den mesta GIS-spelaren, med ett par hundra matcher mer än tvåan S-I Claesson.
"Och för mig är Göran den störste GIS-ikonen genom alla tider", betygsätter till exempel Sigge Johansson, som tränade laget under några lyckade år då Göran var en centralgestalt.
Göran var GIS-are från minsta barnsben, började i yngsta pojklaget i slutet av 60-talet. 1976 förekom han i A-laget, och blev ordinarie säsongen därpå. Därmed hade han redan massor av rutin när han hjälpte laget till seriesegrarna i div IV 1986 och 1988, var med om ett antal år av lindans och mirakelräddningar i trean, och var en ärrad bataljhäst som tog en stor börda i det lag som var ett kluvet hårstrå ifrån att få kvala till div II 1996. Två år senare avslutade han karriären, i sista höstmatchen 1998. (Fast riktigt kunde han inte lägga av; det blev ett par säsonger i farmarlaget GFF också.)
Under alla år fanns det aldrig några tankar hos honom på att byta ut Ryttarvallen mot någon annan hemmaplan. "Jag har alltid trivts perfekt i GIS", konstaterar Göran.
Och tvivelsutan har alla de tränare och coacher som tagit ut Göran bland de elva i cirka 750 matcher också trivts väldigt bra med honom. Kort sagt: Det är sånt folk vi behöver.