Lagfotots teori & praktik

När fotografering var en mer kostsam och välplanerad sak än idag var också lagfotot något som togs på högsta allvar. Därför kan man av äldre lagfoton också få en hel de information om hur laget agerade på plan.

Länge presenterades en laguppställning i fotboll med två backar, tre halvbackar och fem forwards, långt efter att positionerna på planen övergått till någon av dagens sifferkombinationer. Det är nu hundra år sedan den utvecklingen började, men under fotbollens första decennier spelade lagen förstås efter den nämnda uppställningen.

Centerhalvbacken hade då en dominerande roll i laget, ”mitt i mitten”, så att säga. Där skulle han hinna med att agera både defensivt och – inte minst – i speluppbyggnaden framåt. En nyckelspelare som de flesta uppspel skulle gå genom, och i GIS en roll som Kalle Hellberg kreerade under 1920-talet.

Man brukar räkna året 1925 som brytpunkt för en förändring. Det har att göra med en förändrad offsideregel.

Ursprungligen var en spelare alltid offside om han befann sig närmare motståndarnas mål än bollen när passningen slogs. Detta i likhet med rugby, där alla passningar sker bakåt. Men när de första reglerna sattes på pränt i England 1863 ändrades regeln till att man måste ha tre motspelare – inklusive målvakten – mellan sig och målet. Därav tanken med två backar.

Men 1925 förändrades förutsättningarna genom regeljusteringen att det räckte med två spelare mellan sig och målet. Det fick till följd en taktisk ändring, som startade i Arsenal under Herbert Chapmans ledning. Man valde där att dra ner centerhalvbacken till en mittbacksroll i en trebackskedja. Detta kallas det engelska systemet.

(Gärna tänker man att offsideregeln handlar om att ha en försvarare nedanför sig – det "tankefelet" är för att också målvakten nästan alltid är närmare mål än forwarden. Men skulle målvakten inte vara där, är det alltså två utespelare som krävs. Från 1990 har regeln också ändrats till att anfallaren får vara lika nära målet som näst sista försvarare.)

I Helsingborg drog ledaren ”Bill” Pettersson en annan slutsats av 1925  års ändring, och införde det som kallas Helsingborgssystemet. Det innebar att ytterhalvbackarna tog ansvar för motståndarnas yttrar, centerhalven behöll en friare roll, medan backarna stannade bakom och naturligen fick inrarna på sin lott.

Men oavsett dessa system behöll man laguppställningens formulär med två backar, tre halvbackar och fem man i kedjan; även efter att sifferkombinationer som 4-2-4 tagit över det taktiska tänkandet. Och det avspeglades länge också på lagfotona, där man minsann inte heller ställde upp hur som helst.

Snart fann man att bilderna blev snitsigare av att laget ställde upp i två led - men för den skull övergav man inte "läsningen" av bilderna. Pliktskyldigast radade spelarna upp sig efter position i laguppställningen (vilket för övrigt också stämde med siffran på ryggen, spelarna hade inte fasta tröjnummer utan valde tröja från ett till elva allt efter vilken position man hade i den aktuella matchen).

Det är alltså ingen slump att "Landeryd"-Andersson på alla tre dessa bilder från 50-talet är knästående längst till vänster - som högerhalvback hamnar han där. Mellan honom och målvakten finns högerbacken, och längst ut till höger har vi vänsterhalvbacken.

Centerhalvbacken har fått flytta upp till det stående ledet, säkert av estetiska skäl - det blir jämnare fördelning med sex stående och fem knästående än tvärtom. Där hittar vi bombsäkert honom - här Hasse Hilltorp på alla tre bilderna - bredvid centern (Hasse var för övrigt bombsäker även under själva matcherna).

Och kedjan i övrigt förstås från höger till vänster; vi hittar Claesson längst till vänster från betraktarens synvinkel. Och där han saknas i laget, på den nedersta bilden, kan vi vara säkra på att "Lillis" gick högerytter i den matchen.

Ska vi vara noga borde på bilden från 1960 Lasse Sjögren och Kjell Molander ha bytt plats. Som högerback skulle Molander varit mellan "Landeryd" och Lindahl, vice versa för Sjögren. Ett upprörande slarv....