Gunnar Lindahl

Gunnar LIndahl - en ikon för GIS i målet under den framgångsrika andra sejouren i div III.

Alla stora målvakter har någon anekdot eller legend knutna till sitt namn, och här är den om Gunnar Lindahl.

Det hände redan i en juniormatch, hemma i Skeppshult. Gunnar hade en sådan där dag då det var stängt, igenspikat, reglar och hänglås. Det spelade ingen roll hur motståndarna försökte, Gunnar stod i vägen.

Skeppshult ledde med 2-0 när en av gästernas forwards mot slutet av matchen fick ett friläge. Men istället för att avsluta bara föste han över bollen rakt till Gunnar med repliken:

- Äh, det är väl lika bra att du tar den med en gång.

Gunnar slog igenom som målvakt i ett Skeppshult som överraskade med att vinna Smålandsserien före konkurrenter som Smålandsstenar, Anderstorp - och Gislaveds IS .... sedan blev han värvad av Halmstad BK, var med i den trupp som vann stora silvret 1955, och var med på turnéer bland annat till Spanien och Nordafrika.

Efter en paus från fotbollen för att skaffa sig en ingenjörsexamen kom Gunnar till GIS våren 1958, till ett lag som var på väg mot yppersta tätstrid i div III. Där blev han lagkamrat med Erik "Landeryd" Andersson och Lennart Westergren, även de från HBK, samt Rune Persson från Elfsborg. De fyra stod för den allsvenska rutinen i laget.

- Och det var ett förbaskat trevligt lag, vi hade många glada skratt i omklädningsrummet, minns Gunnar Lindahl.

Själv var han den pålitliga sista utposten i laget, en placeringssäker målvakt som också såg till att dirigera sitt försvar.

- Vi var väl samtränade, och det var ju min uppgift att se till att spelarna placerade sig rätt i försvaret, menar Gunnar.

Både 1959 och 1960 var det något enda mål som skilde GIS från seriesegern i div III. Det var ett lyckat lag med hälften allsvensk rutin och häften egna produkter som stod för de framgångarna.

Div III på den tiden var något litet annorlunda än idag. Det var då faktiskt tredjedivisionen, med bara Allsvenskan samt fyra div II-grupper om tio lag ovanför.

Laguppställningen var också annorlunda - ett lag sattes upp med två backar, tre halvbackar och fem forwards. I praktiken var centerhalvbacken dock mittback i en trebackskedja, en viktig roll som Hasse Hilltorp skötte i detta lag.

Spelare som var med i det framgångsrika laget hävdade emellertid att man egentligen spelade med det då nya 4-2-4-systemet, där vänsterhalvan (Bernt Pettersson) var hjälpgumma för backlinjen, medan en släpande center (Rune Persson) var spelfördelare på mitten tillsammans med högerhalvan "Landeryd".

- Intresset var stort och vi hade mycket folk på matcherna, minns Gunnar Lindahl, 2 600 åskådare mot Tranemo i näst sista omgången 1959, och över 2 000 mot Halmia året efter.

Båda åren blev GIS tvåa i serien med knapp marginal till seriesegern: 1959 var Öster före på målskillnad - spänningen var då så uppmärksammad att Tipstjänst undantagsvis tog med en div III-match på stryktipset, höstmötet mellan GIS och Öster. Året efter fick Halmia smörj på Ryttarvallen, men kunde vinna serien tack vare segern 3-2 mot GIS på Örjans vall.

Ett annat tydligt - men mindre roligt - minne för Gunnar är när han bröt armen i en match mot Värnamo. Gunnar var först på bollen i en utrusning, men forwarden hann inte hålla tillbaka sparken. Det blev 13 veckor med hela armen i gips som följde.

- Dessutom blev jag rätt irriterad på läkaren på sjukstugan som när han röntgat mig skulle gå hem och äta innan han lade gipset, minns Gunnar.

Men framför allt är det vid 90 års ålder glädjen, skämten och skratten som Gunnar minns från sin idrottskarriär.

Som när han spelade för Smålandslaget i den då årliga turneringen mot Östergötland och Halland, och en gammal kompis från Halmstad undrade "om det inte fanns någon bättre målvakt i Småland".

Rätt svar på den frågan var säkerligen "nej", det gjorde det inte.

Men det sa inte Gunnar.